Som ett frö för vinden...

Jag har haft så mycket att tänka på den senaste tiden att jag glömt bort mina hjärtklappningar. Vart tog dom vägen? Har alltid sett mig som en frisk, stark och glad person. Tills för några år sedan då jag tappade fotfästet rejält. 

Många stora förändringar i livet samt mycket oro över än det ena än det andra blev till slut för mycket.

Bytte jobb efter 17 år på samma praktik. Det blev en stor sorg för mig. 

Min sambo blev av med jobbet, vi höll på att få sälja vårt hus. 

Led av situationen och att det fanns människor som gottade sig mitt i eländet.
Vi hade några jobbiga år men det löste sig till slut. 

Min äldsta son ville sedan bo hos mig på heltid. Det förde med sig en massa tjafs som sög otroligt mycket energi! Det har nu lagt sig och han bor hos oss nu.

Jag blev sedan uppsagd från min heltidstjänst jag hade tidigare och blev erbjuden en deltidstjänst men det kändes inte intressant. 
I samma veva dök det upp ett annat jobb. Jag sökte och fick det!  

Vilken kick, jag var bäst av 30 andra sökande! 

Jag är fasen bra! Har tvivlat så på mig själv dom senaste åren. Varit så elak mot mig själv! 

Nu har jag hamnat på en arbetsplats med en massa goa och härliga människor. Trivs kanon bra! 

Sen hittades den där fläcken. Stor som en krona, full med cancerceller som tack och lov inte hittat in i min kropp! 

Den är nästan helt borta nu, lite till ska bort och jag kommer bli frisk!

När jag skriver ner detta så inser jag att det inte är så konstigt att all energi tog slut.

Jag har varit som ett frö för vinden som virvlat iväg både högt och lågt, nu har jag äntligen landat.

 

Känner lugnet återvända. 

Kram